>Nu får det vara bra med semester!
Sommaren lider ju faktiskt mot sitt slut, och även om det är skönt med slappa dagar, avsaknad av tider att passa och fullkomlig förvirrig när det gäller veckodagar och datum, så är det inte fel med vardag ibland. Lite struktur. Och framförallt, tillbaka i hemmet med degblandarna.

För under sommaren har jag bitvis varit utan både el och vatten, och då naturligtvis också mina älskade verktyg i degframställningen.
Men å andra sidan har det här också gjort att jag fått tillfälle att experimentera med andra metoder. För när man skämt bort en hel familj, vänner och bekanta, med fluffigt, segt bröd, så kan man inte komma dragandes med stabbiga limpor och platta frallor. Jag hade förlorat all prestige.

Så, jag startade på en öde ö i Göteborgs skärgård, med att prova autolysen igen.
Ingen våg, inga mått, allting på en höft. Väldigt lite jag med andra ord. Men kul!

Det här var köket jag hade att arbeta med. Inget rinnande vatten här inte.


Jag geggade ihop mjöl och vatten och lät det stå i 3-4 timmar.

Sedan löste jag upp en klutt jäst i vatten. (Fattar ni att jag just skrev det där?! Ingen våg!)
Blandade i den tillsammans med salt.
Lät alltihopa jäsa tills det var fluffigt och fint, vilket gick relativt snabbt i värmen.

Sen rullade jag frallor av degen, och lät dem jäsa en stund tills de blev mer lätthanterliga.


Med en pinne kavlade jag ut frallorna.

Sen gräddade jag bröden över glöd på ett galler. Det här innebär att en del blir perfekta, och en del bröd lite brända. Men till nyfångad fisk spelar det liksom ingen roll.


Efter ett par omgångar autolys började jag använda mig av ”trycka ner-jäsa upp” metoden istället. Vad den nu skulle kunna tänkas heta på fackspråk.
Tyckte helt klart att degen och brödet blev bättre med det tillvägagångssättet än med den rena autolysmetoden.

Då gjorde jag istället såhär:

Blanda ihop en ganska lös deg (nästan lite åt smet-hållet) av mjöl, vatten, några gram jäst och salt. Jag knådade alltså inte, utan rörde med en sked. Se till att allting blandas ordentligt.
——————————–
Låt degen stå, övertäckt med plast (med fördel används plastpåsar istället för plastfolie, efter som man kan trä de över bunken och lämna utrymme uppåt, så att degen inte kletar fast när den jäser upp) och låt jäsa ca en timme.
——————————–
Tryck sedan ner degen igen, så att den blir ganska platt igen.
Låt stå övertäckt i en timme till.
——————————-
Upprepa nedtryckandet. Täck över igen.
Du kommer märka att för varje gång degen trycks ner jäser den mycket snabbare upp igen.
——————————
Tryck ner och låt jäsa upp minst tre gånger.
——————————-
Nu är degen mycket fastare, men ändå relativt lös. I vanliga fall, med ”normala” degar, brukar jag förespråka att inte dränka dem i mjöl, eftersom det blir svårt att rundriva när degen halkar runt i en massa mjöl. Men när det gäller den här semesterdegen, så bör man använda en hel del mjöl när man hanterar den.

”Häll” ut degen på ett väl mjölat underlag. Det går att rundriva den, men jag bestämde mig ganska snart för att bara vika dem a´la ”slå en limpa” . Och helt enkelt satsa på mer chiabattaliknande bröd. Låt jäsa ca en halvtimme, grädda 20 min i 225 grader.

Bröden blev faktiskt kanonlyckade varje gång, dock något olika eftersom jag inte hade våg. Men på det stora hela taget, väldigt, väldigt bra.
Det går alltså att få riktigt saftiga, fluffiga, luftiga bröd utan degblandare. Men en hel del tid går åt. Fast det har man ju på semestern!

(Dock vet jag inte hur grövre bröd beter sig, jag bakade bara ljusa bröd som åts till maten)

Bröd bakade på den östra sidan, Stockholms skärgård.
Där med riktig ugn, men trasig vattenpump.